”Vi fick sju fina år tillsammans och jag har många goda minnen” säger Renata när vi lämnar kyrkan där vi inkluderat en minnesstund för Renatas man som för en vecka sedan dog i en trafikolycka, 53 år gammal.
Det har gått över 30 år sedan jag första gången träffade henne. Hon tillhör en stor romsk släkt som bodde på allmänningen bredvid kyrkogården, alldeles i närheten av Abrigo. De levde utan kontakt med samhället. Här som överallt fanns ett stort, och ömsesidigt skall tilläggas, misstroende. Själv insisterade jag att hälsa när jag passerade, så småningom kom en hälsning tillbaka.
Min första direkta kontakt inträffade något år senare då upprörda kvinnor kom och bad om hjälp för en 16-årig förstföderska. Förlossningen var på väg att gå fel. Lyckligtvis fanns vår gynekolog på plats, och trots den primitiva omgivningen gick allt väl. Nu hade ett förtroende etablerats, och släktens medlemmar sökte dop och konfirmation i vår kyrka. Och hjälp – men bara när det var absolut nödvändigt. Tiggeri – aldrig! Under konfirmationstiden lade jag märke till att flera av flickorna var begåvade och ville studera men släkten var emot. Det blev en kamp mellan mig och den farmor som med hjärnhand styrde klanen: Hon var emot skolgång i allmänhet och för flickor i synnerhet. Ingen i släkten hade mer än 4 års folkskola, de flesta var analfabeter. Jag vann kampen, och under 4 år fick fyra av klanens flickor studera i en privatskola i närheten. Alla med mycket goda betyg, gymnasium och högskola låg öppna. Familjen sa Nej. En av flickorna bröt med familjen. Hon är idag domaren vid tingsrätten. Renata, den mest begåvade, kämpade på och emot i två år. Sedan gav hon upp. Återvände och gifte sig med den man familjen utsett. Deltog i familjeförsörjningen som tvätterska. ”Min man jobbade inte, men drack desto mer. Jag satt fast i de traditionen att jag behövde en man för att beskydda mig och våra tre barn. Min äldste son dog i en gänguppgörelse, 17 år gammal. Det blev en avgörande punkt i mitt liv. Jag insåg att min man inte kunde skydda oss. Jag begärde skilsmässa.”
För tre år sedan sökte Renata upp mig. Hon berättade om sin dröm att en dag få studera. Var det för sent? Vi förde just samtal med Key Solution om att starta ett projekt, Key Growth, där utbildning förenas med yrkespraktik. Renata valde sjukvården ”där har jag störst möjligheter att kunna bygga på utbildningen efter hand.” Snart får hon sitt diplom. ”Om jag inte fått den här chansen hade jag varit i en svår situation. Min man hade jobb, nu står jag utan försörjning. Jag är 43 år nu. Det är klart att jag ibland tänker på hur mitt liv blivit, om jag gjort som min syster. Men det ligger inte för mig att sörja livet som det inte blev. Jag föredrar att se fram emot livet som jag tror att det ännu kan bli.”
Renata bor kvar i den bosättning där hennes växande släkt bor. Hon kommer väl överens med de flesta, men suckar över bråk mellan familjemedlemmar. Avståndstagande till den icke romska omgivningen är fortfarande stor, men det faktum att barnbidrag knutits till skolgång ser hon som en väg till integration. Om barnen inte går i skola dras bidraget in.
Renata är en intelligent, men stillsam person. Ett fint ett exempel för unga romska kvinnor när det gäller studier. På Abrigo kämpar vi vidare för att hjälpa kvinnor att bana nya vägar till självförsörjning och självständighet. Vi behöver Din hjälp! Tillsammans kan vi göra skillnad.