Kära vänner
En sen oktoberkväll kom jag efter lång resa fram till Abrigo. Jag vandrade långsamt ner genom parken och gladde mig som alltid åt alla träd, alla dofter, alla ljud. Barnen sov sedan länge men några kvinnor satt och pratade på en parkbänk och sprang mig till mötes. Några kände jag från mitt förra besök, andra hade jag talat med via nätet, och kände till deras namn och bakgrund. Vi var snabbt involverade i samtal om öden från deras förflutna och förhoppningar för framtiden.
Kan man tillhöra två länder, två världar? Ja, det kan man och när jag nu åter är på vårt älskade Abrigo är jag hemma här också. Här har dagarna fyllts av arbete, sammanträden, planering och dramatik. Jag gläder mig åt det positiva och dynamiska samarbetet mellan de anställda. I kyrkan möter jag folk, många från samhällets utkanter som visar oss förtroende och för vilka Abrigo är en samlingspunkt, en trygghet och en referens.
Men glädjen har blandats med dramatik, som när vi väcktes i gryningen av alarm från räddningsbilar som i sista stund räddat en mamma och hennes tre barn ur ett brinnande hus.
Och nästa eftermiddag började telefoner ringa, och vänner och släktingar till våra kvinnor sände bilder som visade hur ett polisingripande urartat och lett till fullt krig mellan 2500 poliser och banditgäng bara en halvmil bort.
Gängen ockuperade bussar, fyllda med förtvivlade människor, för att blockera vägar och poliser sköt urskillningslöst.
134 döda och ett samhälle i skräck.
När jag nu skriver detta en vecka senare har lugnet återvänt och skolorna öppnats igen.
I hoppet om en kommande jul i fred och kärlek lämnar jag nu Abrigo i trygga händer under en arbetsledning som är fast och målinriktad och i hopp om att Du också denna jul vill vara med oss.
Med julhälsningar
Washington Silva
Insamlingsansvarig