När jag föddes bodde min mamma hos mormor i en kåk i favelan Senador Correia i Rios östra utkanter. Min mamma hade redan två pojkar med olika män, och så föddes jag dotter till en tredje pappa, som sedan stack. Stämningen var dålig, och mormor var sträng och mycket vidskeplig så när jag föddes som […]

Jag ser Maria Lúcia när hon tar sig ner efter gatan till Abrigo. Det går långsamt, vänster fot släpar och den förlamade vänsterarmen hålla hon med hjälp av den högra. Så har jag sett henne under 33 år, en söndag per månad, ta sig till Abrigo. Hon är klädd i romsk dräkt, något hon i

            För någon tid sedan fick vi ta ner våra två största mangoträd, säkert långt över hundra år gamla. Trots tuktning hade de växt sig till en storlek som hotade intilliggande byggnader när tropiska stormar drog fram. Men när mangoträden försvann fick andra fruktträd en chans, träd som vi inte ens visste fanns i vår

”Vi fick sju fina år tillsammans och jag har många goda minnen” säger Renata när vi lämnar kyrkan där vi inkluderat en minnesstund för Renatas man som för en vecka sedan dog i en trafikolycka, 53 år gammal. Det har gått över 30 år sedan jag första gången träffade henne. Hon tillhör en stor romsk

Joanna kommer från den omsjungna delstaten Bahia uppe i Noröst. Delstaten är till ytan lika stor som Iberiska halvön, men de 14 miljoner invånarna bor till 90% efter en smal kustremsa. Där bakom breder oändliga steppmarker och torrlandskap ut sig. Här finns få spår av infrastruktur, som skolor, elektricitet eller vägar. Joanna var 16 år

  Tre år – och en framtid med min dotter   Jag kommer från en by i Bahía – en delstat i nordöstra Brasilien. Lika stort som Frankrike, har jag fått lära mig. Jag hoppas att det finns bättre vägar i Frankrike, och mindre fattigdom. Bahias huvudstaden heter Salvador, en stor stad – men jag

Den hade börjat så bra. Särskilt med tanke på omständigheterna. Jag var en frånskild småbarnsmamma med ett vardagligt utseende och ett lågavlönat jobb som bodde hemma hos mina föräldrar. Jag träffade honom av en slump när jag tog en kopp kaffe efter jobbet. Det fanns inga fler lediga bord, och han kom fram och frågade

Jag hade inte hört från henne på 25 år. Men så en dag i maj fick Abrigo ett telefonsamtal. Lúcia Christina hade sökt efter Abrigo på nätet och hittat vårt telefonnummer. Och nu ville hon besöka oss för att återse den plats där hennes liv fick en ny vändning. Och för att berätta. Hon bor

Jag befinner mig i min hemstad Pirapóra, en gång en viktig hamnstad vid San Fransiscofloden, idag en bortglömd håla med usla vägförbindelser. För något år sedan fick jag veta att just här i min hemstad bodde en av de första kvinnor som jag lärde känna på Abrigo – för 25 år sedan! Ett kvartssekel har